Bellas.

Det var dags, helt enkelt. Ni hittar mig på; breathemymind.blogg.se
Puss

Tog mig igenom besväret att släpa med allt jag äger. Få nackspärr. Drabbas av busspesten. För att få fylla resten av en dag mitt i veckan, hemma. Det är så värt det när jag sitter här sen. Fnittrar med min fina bror. Äter familjemiddag med den gladaste rumäniern jag träffat. Fylla kvällen med att skratta ihjäl mig i en wii-turnering sen. I ett hus som rör sig, på ett stundvis liksom alldeles perfekt vis. Bara vara så jäkla glad över att ha en sådan jävla fin familj.

Och jag kan inte vara med taggad för Johnossi i morgon kväll. För att därefter vänta första lovet på evigheter sen. Det blir inte bättre.

Att ha gångpromenad hem vid en lång håltimme är det bästa på evigheter. Ytterligare ökar det distansen jag älskar just nu, mellan måsten och eget liv. Och inte har det fallit mer naturligt att säga hem, än nu. Det är inte klokt vad lite tavlor och doftljus kan göra. Och jag fyller dagar i streck med att öka träningsvärken med min trogna halva. Får in rutinen så där förbannat bra igen. Kryddar skolan med lunch på stan med halva klassen. Blir bjuden på ett äpple hemma hos bästa Andreas, bara ett stenkast bort han med nu för tiden. Och när jag mördas av huvudvärk går jag ut i trapphuset och bara väntar på att den dolda kameran ska komma fram. Någon annan förklaring till det här helvetiska ösandet har jag verkligen inte. Jag kan inte släppa att det måste vara ett skämt. Och jag kan inte släppa busschauffören som på allvar hade tänkt slänga ut mig i regnet igen igår, för en stations resa, efter att mitt busskort hade gått ut med en minut. Var kommer alla idioter ifrån? Och sluta para er för fan.



Idag gav mitt lår mig en fortsatt skoldag på hemmaplan. Muskelslitning? 10 poäng till mig. Men, det är knäpptyst. Hela lägenheten doftar tropiska frukter. Underbara minuter fylls med Needtobreathe – The Outsiders. Och snart kommer fina Carran hit och projektarbetar.

Jag tror inte på att skämta bort allt man ser. Är med om. Tycker. Vill. Hur vill du bli placerad då?

Jäklar vad jag hoppades på något mer än lugnt den här helgen, men jag är himla nöjd ändå. Efter att jag hela veckan har spenderat mina mornar och eftermiddagar med barnprogram som sällskap, så kunde helgens timmar inte ha fyllts bättre än med min grabb. En fredagskväll med räkfrossa. En lördag fylld med timmar på Ikea. Men i ett helt dygn skrek delar i magen inombords. Fan vad ont det gör, vad vill du? Så ingen vinkväll med fina Carran sen. Kväll i soffan med mor min istället och meganjutning till Så mycket bättre. Förmodligen mitt nya ankare varje lördagskväll framöver.

En hemmasöndag sen. Hoppade på grabben tills han vaknade, hade wii-turnering och klippte mig hos Lisa. Förövrigt väldigt saknad. Den här veckan ska jag fasen ha något annat än Fåret Shaun och ledmotivet till "Bo på Zoo" som umgängessällskap.

Jag blev kidnappad. Tillägnad en hel skiva med låtar. Uppvaktad två månader i efterskott. Och ännu en gång påmind om att jag har de bästa vännerna i världen.

Jag tänker på det. Och slås. Av hur mycket som kommer tillbaks, redan nu, när jag andas på gatorna här. Hemma. Hur mycket som finns i luften. I varje gatuhörn. Från all tid och alla minnen. Som har gått och finns samlade. Som vi aldrig kommer ifrån. Alltid på något sätt kommer ha med oss. Och det är den bästa känslan av lättnad, att veta att jag faktiskt, älskar det.









Och det är så jäkla mitt i hösten nu. Och oftare än vanligt så tappar jag inte känslan av att: Nu är jag i det där man alltid pratar om. När man är i den motsatta kontrasten. För man minns allt bäst i efterhand, är det så? Minns de fina vårminnena bäst, när höstlöven klibbar fast mot skosulorna. Minns lyckan över bomullssnön, när solhettan bränner över hela kroppen. Man är aldrig nöjd. Jag tänker vara nöjd.

Vaknar upp hemma för en måndag som vilken som helst, men som visst kände för att ta en helt ny riktning. Blev en förmiddag med finaste, finaste mamma och tio kilo tålamod över matbordet, istället. Fina, virriga pappa som publik. Och under tiden fyllde jag timmarna med förbannat underbar gospel, och tankeskissning på planeringen om att själv stå där med en drös sjukligt snygga afroamerikaner och shejka ass. I framtiden. Jag med. Ryser.

London Community Gospel Choir – Swing Low…, London Community Gospel Choir – Glory, Glory, Hallelujah, London Community Gospel Choir – Soul To Soul.

Min favoritkategori på människor måste vara dem som bara står och ler, rakt upp och ner och alldeles för sig själva. Hur grå himlen än må vara, hur många som än omringar dem runt omkring. Som att jorden är den finaste platsen att stå på. Som att det liksom är en omöjlighet att inte le, och aldrig sluta.

Fyller alla valfria timmar av mina veckor ett stenkast från skolan. Så jäkla många meter närmre till lycka, både innan och efteråt. Vaknar upp i bästa tänkbara famn. Somnar in i samma. Känner hur allt går bättre när man badar i konstant trygghet och lyckorus. Fyller stunder med att handla och planera, som till och med dem blir till lyckopunkter för att man gör allt ihop. Och samtidigt går jag runt och bara är så jävla förälskad, i den bästa människan jag vet i hela världen. Och det är verkligen en overklig känsla, att liksom aldrig tappa att allt bara känns så hemskt bra just nu.




Helg nu. Fylls med firande av bästa Oscar. Jobb, för att jag vill. Firande långt i efterskott av bästa vänner, och gigantiskt filosoferande över hur svensktalet ska bli som jag vill. Om ni undrar vad jag har för mig, helt enkelt, under alla frånvarande stunder härifrån.