Bellas.

Inkastad i livet igen. I vardagsdagar jag har gått i så många gånger förut. Som något som är precis som vanligt, men som alltid vid en ny början fylls med något som gör att allt aldrig mer kommer vara sig likt. Av någon anledning vill världen ha det så. Och vad är den rätta reaktionen, när det räcker med en ynka blick omkring för att dränkas av frågan, var ska jag hitta kraft? För det här. När betongväggarna får allt att liksom paralyseras inombords. Ett år kvar. Sista. Och en trygghet är tillbaka. En stannar tack och lov kvar. Men en är borta. Och jag var inte beredd på hur stort hålet skulle bli när platsen tömdes. Som jag under alldeles för många timmar av dygnet nu inte kommer kunna bara gå åt ett håll för att fylla igen. Och tryggheten som finns åt andra hållet vill bara, flyga. Och jag klandrar inte. Men åt båda hållen blir det tomt. Och det får mig att inse att jag har varit bortskämd. Som har kunnat ramla i trygga armar när jag behövt komma ifrån. Bara en väg kvar att falla i nu. Ett håll. Och det stänger in mig. Oundvikligt. När det är som kvicksandsblandad oljerök. Spring alltid igenom, så det inte dränker dig. Håll andan eller ta aldrig djupa andetag, så det inte kväver dig. Samtidigt som jag andas att det är någon mening med allting. Det finns ingen annans hand att hålla i föralltid. Kanske är det just därför vi föds med två? Du är din egen. Att hålla i. Om du vill hålla föralltid. Nu håller jag.

Har blivit påmind om hur förälskad jag är i ord. Meningsbyggnader. I vad de gör och har förmågan att göra. Med atmosfären. Med känslor. Med tankar. Med människor. Förälskad i att hur man väljer att använda dem kan göra så mycket av något som från början inte var någonting. Hur mycket som helt plötsligt kan bli sagt. Hur mycket liv som helt plötsligt kan bli skapat. Av något så litet som en bokstav som tillsammans med fler har förmågan att länkas samman till något stort. Kan något egentligen bli större? Än ord, sammansatta på rätt sätt. I tal. I brev. I ärliga meningar. I sånger. Gjorda för sinnen att ta in dem sen. För att sedan ha förmågan att skapa känslor längre bort. Och på många sätt är det oundvikligt att inte drunkna. Dras med i strömmen. Av ord som sagts och aldrig kommer glömmas. Av ord som sägs just precis just nu. Av ord som ligger i framtiden och bara väntar. Av ord som faktiskt aldrig kommer komma ut. Och jag blir påmind om den stora förmågan ord har att fånga mig. Och hur dem får mig att älska att skriva ner dem. Drunkna i dem. Aldrig vilja komma upp för luft.

Och kanske säger man ibland saker för att trösta sig själv. Försöka övertala.
Och kanske kan det man säger faktiskt vara så jäkla sant. När man har fått fundera på meningen en stund. Ändå.
Okej, om du säger det så. Du får ha rätt.

Som känslan av skräckblandad panik. Som att inse att döden är närme än vad man tror. Nämre än vad man vill veta. Bli påmind. Kanske på nära håll, eller långt, men påmind. Kanske träffad. Kanske missad precis. Snuddad vid. Eller kanske, som känslan att inse att man är mer lik någon än vad man vill acceptera. Kanske en förälder. Kanske en bekant. Tar emot. Men på ett liksom skjutaetttungtblocköverettstup-vis. Ändå. För när det har nått hela vägen fram och faller, så är det fritt. Att välja, att ändra. Och ju fortare man ser det, desto bättre. Inbillar jag mig? Hoppas jag. Eller kanske, som att känna hur något viktigt, betydelsefullt, värtattkämpaför, förloras som en näve sand i sin hand. Och efteråt känslan av att inte förstå hur betong kunde smulas sönder. Det borde krävas så jäkla mycket vilja och kraft. Undrar om jag någonsin kommer förstå det. Och på ett sätt jag alltid hopplöst och skamset suckar åt mig själv efteråt bryr jag mig om varför det valdes att krossas. För mycket. Tyvärr. Alltid tyvärr. Eller kanske, skräcken över att man ska missa allt som är viktigt. Som kommer, eller som kom när du var ouppmärksam. Försvinna, kanske, innan man har hunnit med. Eller bli kvävd på vägen. Eller kanske slagen krokben för. Eller inse sina misstag för sent för att vända. Så mycket är jag rädd för. Mer ibland. Mer under ytan, när jag vill säga till mig själv att; "äh, skärp mig - Jag är inte rädd för någonting".

Jag undrar om man kan använda för mycket ord. För många. Liksom, slösa på dem. Säga så mycket att man inte får fram ett ord. Till slut. Göra allt till en röra. Bli. Är en röra. Blev. Vad säger jag egentligen? Och varför är det så många bokstäver på platsen där mina tankar skulle få plats? Skulle förvaras. Liksom. Eller kanske, så gör röran att det faktiskt blir ordning på allting. Förstår precis. Gör koden knäckbar. Om någon sådan finns. Eller kanske, så är ord bara något någon kom på för att fylla luften för tankarna vi inte vill bevisa. Få avlästa. Visa upp. Istället lägga som ett surr runt allt omkring. Uppehålla. Vad säger vi egentligen? Och kan jag inte läsa det du tänker så vet jag ingenting. Så kan jag inte veta. Inte ha någon aning. Eller? Kanske är ord bara något för sådana man kan lita på. Inte behöver undra. Vad man menar. Egentligen. Vet. När ögonen speglar tankar som verkar vara åt ett helt annat håll. Och kanske är då ord för lite. Behövs inte ens. Vad är det egentligen? Dem. Ord. Kanske behöver vi dem inte ens.

Som att gå upp mitt i natten fast du egentligen vill sova. Som att fortsätta öppna något som borde hållas stängt. Aldrig borde öppnas. Faktiskt. Men är liksom försent. Nu. Har varit från början. Så där så känslan börjar som ett pirr i maggropen av obehag, sprids, blir till något som sen inte går att stoppa. Och var var den som skulle stoppa mig? Egentligen. Kanske finns det inte ens någon sådan. Och fan för att det faktiskt är dags att ta ansvar för sådant. Själv. Nu. Sådant som att sätta stopp för något som tar för mycket plats inombords. Kommer att ta. Och när blir egentligen ens inombords sitt eget ansvar? Sitt eget val av yta att fylla upp. När kommer övergången från i träning och färdiglärd? Kanske slår den bara till. Och kanske kan det helt enkelt bli en för stor yta att hantera. Och kanske kan det vara helt okej. Ändå.

Jag undrar om jag inte alltid kommer tycka lika mycket om att tänka på förut. Om det är tycker om det jag gör. Egentligen. Eller om jag bara gör det. För att jag har fastnat. Kanske. Kom att tänka på mig själv för kanske tre månader sedan. När jag sa att jag är den värsta karusellen jag vet. "Fick jag välja så skulle jag aldrig vilja åka med mig själv". Och kanske ligger det i att jämföra förut med nu. Om det har ändrats, vad som har ändrats, hur det har ändrats. Har alltid älskat perspektiv. Och kanske ligger det i känslan av att ha ändrats. Kan vara både lugnt och motsatsen på samma gång. Men nu är lugn ordet jag skulle välja. Och kanske är det det känslan ligger i.

Det är att man inte har något val. Eller hur? När du inte kan välja annorlunda. Måste fortsätta. Springa som i en utvald labyrint. I några år till. Men det är den konstanta känslan att inget kommer klara sig om du låter det. Fortsätta. Så. Och den konstanta känslan att både vilja stanna och åka bort. Långt. För att du inte vet vad du letar efter, men att träden har blivit till jord igen efter att du har letat här. Är tecken nog. Vilja stanna för att det inte finns några fel att hitta. Egentligen. Är så jäkla lätt att vara nöjd om man nöjer sig med det. Och vet man inte så vet tiden åt en. Är det så? Går. Oundvikligt. Och förändras därefter. Oavsett om du har stått still under tiden eller inte. Är det så? Och om inte, kan omgivningen förändras utan att man själv följer med? Är det precis som att tiden går snabbare högst upp i Empire State Building än vad den gör längst ner? Samma värld. Tid existerar inte. Står kvar och tittar upp. Hur gammal är du där uppe? För tiden kan inte förklara hur man lämnar och behåller på samma gång. Band som inte syns, men inte behöver. Aldrig har behövt. Kommer behöva. Synas. För någon. Har all styrka i världen ändå. Aldrig behöva förklaras. För om man lämnar dåtid, följer då banden med? Och kan något vara hjärtlöst om man är medveten om varje steg av det? Men måste. Ändå. För det är meningen. Tiden ropar. Knuffar dig i ryggen, viker dina knän. Du kan inte stå kvar här.

Och jag undrar vad det är för fel om man får ont i magen av att lyssna på en sång som egentligen inte vill något ont. Tvärtom. Don't worry, be happy. Ändå inte kunna sluta lyssna på den om och om igen. Som att plåga sig med att den säger något man liksom redan vet. En självklar rad egentligen. Sluta bara. Gör så här istället. Men den säger inte hur man gör. Den där pulslugnande, maxrelaxkänslofyllda, allakansjungamed-sången. Så fuck you. Faktiskt. Vem hjälper du egentligen?

Om man är ifrån någon tillräckligt länge så glömmer man den tillslut. Om man håller sig borta så vet man inte längre vad man missar. Kan det funka så?
Eller kan det finnas känslor man aldrig slutar känna?
Finns det människor man aldrig slutar sakna?
Som en värld som är lätt att missa. Om det kan finnas något som oföränderliga känslor.
Var finns dem då någonstans?
Och varför har jag aldrig upplevt dem.