I'd rather be hated than loved for what I'm not.

Tog mig igenom besväret att släpa med allt jag äger. Få nackspärr. Drabbas av busspesten. För att få fylla resten av en dag mitt i veckan, hemma. Det är så värt det när jag sitter här sen. Fnittrar med min fina bror. Äter familjemiddag med den gladaste rumäniern jag träffat. Fylla kvällen med att skratta ihjäl mig i en wii-turnering sen. I ett hus som rör sig, på ett stundvis liksom alldeles perfekt vis. Bara vara så jäkla glad över att ha en sådan jävla fin familj.

Och jag kan inte vara med taggad för Johnossi i morgon kväll. För att därefter vänta första lovet på evigheter sen. Det blir inte bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0